Jag sitter och tänker på hur skönt det är att bara få vara sig själv... Helt utan ursäkter, förfinande åtgärder eller fasader, bara helt exakt precis den man är.

I mitt liv har det varit få människor vars personlighet varit sådan att jag känt mig helt trygg att vara så mycket "jag" som man nu kan vara i sällskap med andra. Det finns ju alltid lite sociala koder som man bör följa - om inte annat så av respekt.

Hur många har du i ditt liv som tillåter dig att vara precis som du är utan att försöka ändra dig eller klandra dig för att du är si eller så.

Kärlek är ju att acceptera en annan precis som de är och inte försöka förändra dem. Det är väl så man kommer på om man älskar sig själv? Accepterar du dig själv precis som du är eller går du runt och är missnöjd eller skäller på dig själv dagligen för dina tillkortakommanden?

Tycker det tål att tänkas på.

Önskar dig en fin afton <3